Konstigt känns det. Efter att ett bra tag ha känt att jag gärna åker hem, att jag är färdig med att vara au pair, att vilja boka ett hemresedatum så är det nu gjort. Och ja, det känns grymt bra! Men också lite sorgligt på ett sätt jag inte förväntat mig. Så surrealistiskt på något vis. Åkte jag verkligen till London, har jag bott här i ett halvår? Ska jag nu bara lämna det som varit mitt hem i 6 månader? För bara några månader sedan bodde jag i Sverige och hade mitt liv där. Min vardag. Mina rutiner. Sen flyttade jag, utan att riktigt förstå det, till London och var tvungen att skaffa mig ett nytt liv. Nya rutiner. Ny vardag. Nya vänner. Något jag ändå känner att jag lyckats mycket bra med.

Å ena sidan känner jag, har jag verkligen flyttat och bott i London? Å andra sidan känner jag, hur ska det bli att komma hem? Lämna familjen jag bott med och huset jag bott i? Skiljas från alla nya (och nygamla) människor jag lärt känna här?

Konstigt kommer det bli. Jag längtar jättemycket tre veckor fram i tiden samtidigt som jag också inte alls vill lämna denna fantastiska stad med sina härliga människor.

Glad midsommar!

På lördagen for jag och Melissa till Kew Gardens där vi lyckades spendera en hel lång och trevlig dag i det fina vädret.

På söndagen åkte jag och Melissa till Brick Lane och fikade bland annat på det svenska stället Fika

Fyra helger.

Ett antal oavprickade punkter på min lista...

Jag har ju dock inte bestämt något riktigt datum med familjen. Vi pratade tidigare om att jag skulle åka någon gång under pojkarnas sista skolvecka men nu känner jag att det på många sätt vore mycket bättre att åka på helgen. Att kunna förbereda sig, ta det lugnt och säga hej då ordentligt. Det vore lite konstigt att efter 6 månader säga hej då till föräldrarna på morgonen, ta pojkarna till skolan med ett Ha en bra dag i skolan, nu ses vi kanske aldrig igen! gå ut med hundarna och sedan ta min enorma packning och fara till flygplatsen. Nej, ett riktigt hjdå och avslut skulle kännas mycket bättre. I det fallet skulle jag vilja flyga 19.05 från Heathrow söndagen den 15 juli. Det vore något det.

Dessutom ser det ut som skit i köket. Är det verkligen vuxna människor det här som stökar ned så mycket, inte kan plocka undan efter sig själva (det ligger parfymer och andra presenter utströdda över golvet, på spisen står det en kastrull full med gröt, en med mjölk, havregryn och bulgur står framme tillsammans med juicepaket och halvdruckna eller tomma vinflaskor som står utan någon speciell ordning här och där i köket. Dessutom har vi odiskad disk och diverse prylar utspridda i rummet). TRÖTT.

Resten av huset ser okej ut men här och där står väskor vilket får mig att tro att det nog kommer tillbaka någon hit ikväll. Annars får jag väl mata hundarna och skriva det på en lapp ifall att någon annan kommer för att göra det?

Om jag minns rätt (kommer fan inte ihåg!) så kommer familjen hem inatt (???) och i så fall tar de väl åtminstone promenaden imorgon?

Jag orkar inte riktigt med den här nollkommunikationen som vi har på gång här!

Då jag inte fått någon information alls visste jag inte om alla skulle komma hem under kvällen/natten, när i så fall eller var de skulle sova. När jag skulle lägga mig gjorde jag därför någon slags kompromiss, låste alla dörrar men inte med kedja och släckte de flesta lampor samt hade dörren till mitt rum på glänt. Hade svårt att sova men var ändå på väg bort då jag runt halv 2 hör röster och efter att ha försäkrat mig om att det är dem stänger jag min dörr och somnar. Tills jag vaknar strax efter 2 av att det är någon i mitt rum som säger något om Ursäkta jag ska barahämta eller jag ska bara fixa, då hon försvunnit förstår jag efter ett tag at hon tagit täcke och kudde från den andra sängen.

Nu har jag nyss vaknat så vet inte än vilka som är här, när de försvinner och så. Hoppas inte tanken är att jag ska tvätta lakanene från ALLA dessa sängar som folk sovit i nu ett par dagar?!

Familjen är borta den här veckan, i Spanien och tanken har alltid varit att jag skulle vara själv i huset den här tiden, hade tänkt ha vänner över till och med (tack gud att det inte blev så). I sista stund, lördag kväll, får jag höra att kusinen ska komma och bo här ett par dagar samt att mosterna kanske också är in och ut under onsdagen och torsdagen eftersom de tydligen ska ha någon stor fest för kusinen.

Första dagen går bra men då jag kommer hem på kvällen och ska låsa upp sitter kedjan på, kusinen har låst med den. Jag får då försöka knacka och ropa ett tag innan hon vaknar och kommer upp. Måndag morgon till tisdag kväll är jag borta men då jag kommer tillbaka är tydligen även kusinens pojkvän här, det är stökigt osv osv.

Onsdag kväll då jag kommer hem är mostern med dotter + dotterns vän i köket och fixar med grejer inför festen. Fortfarande inte något som är något stort problem.

Men nu idag, jag var ute hela dagen men kom hem framåt fyra och sedan dess har jag hört dörrar öppnas och stängas, folk komma och gå. Det har inte gjort mig så mycket eftersom jag varit på MITT rum. Sedan, för ett tag sen kom en cirka 15-årig tjej in i mitt rum utan att knacka, ingen aning om vem hon var. Dock verkade hon lika förvånad som jag eftersom någon sagt åt henne att hon kunde använda badrummet på övervåningen. Jag lät henne ändå göra det och hon verkade skämmas rätt mycket över att ha klivit direkt in utan att knacka. Jag skämdes också eftersom rummet var i en total röra och jag just höll på att städa vilket betyder att det var saker överallt. Hade inte kommit till toaletten än dock = två par smutsiga trosor på golvet och överfull soptunna. En stund senare då jag själv är inne på toaletten hör jag någon komma in i rummet och sedan gå ut igen. Vid det här laget har jag ändå städat upp lite utifall att något skulle hända igen. En stund senare kommer ytterliggare en främmande tjej in i rummet, den här gången i min ålder, efter att jag hört någon (troligen mormorn) säga att hon absolut kan gå upp på det här rummet och byta om (vet inte om jag också hörde dem säga ngt om att hon ska sova här, fuck no!). Hon är också förvånad men nu säger jag ganska bestämt att jag bor här. Hon går då ut igen och jag hör dem prata nedifrån och mormorn säger något om att "jo men det går bra" varefter hon knackar på, säger att det är så fullt överallt och visst kan hon väl få låna din dusch. Ja, vad säger man. Hon klampar in och lägger alla sina saker över mitt golv, frågar om hon får låna mitt schampo och ber om en handduk. Vid det här laget börjar jag bli rätt kort mot henne. När hon duschat klart kommer hon ut och frågar om jag har en hårtork (det har jag inte), sen tar hon på sig en lång, glittrig klänning (vet inte vad det är för slags fest egentligen) och frågar om jag kan hjälpa henne knäppa den vilket jag gör. Hon är fortfarande nu när jag skriver i mitt rum med alla sina saker och har under de senaste 20 minuterna sprungit in och ut.

VAD FAN. Jag är ingen ohjälpsam person men när det utan förvarning klampar in främling efter främling i mitt rum då tycker jag faktiskt inte att det är okej. Visst, det är väl egentligen tvillingarnas rum men jag har ändå bott här i fem månader nu, jag har alla mina saker här (utspridda överallt) och känner absolut inte för att dela det med främlingar helt oförberett en eftermiddag. Tur att jag hade kläder på hela kroppen och inte satt i bara tröja och trosor eller höll på att prova olika klänningar eller något (vilket händer rätt ofta). De håller också på att ropa konstant nerifrån: vi åker om 10 min, vi åker om 5 min, vi åker NU!

Nu gick hon iallafall ut ur rummet och tog sina saker med sig och ställde dem nere någonstans vilket jag antar betyder att alla dessa människor ska sova här inatt....Nu är det iallafall tyst nedifrån och alla verkar ha gått så jag ska nog våga mig ner och ta mig en titt på förödelsen (som dom får städa upp sen!!!!)

Senaste tjejens smink och plastpåsar är kvar i badrummet och handduken ligger på golvet...