Konstigt känns det. Efter att ett bra tag ha känt att jag gärna åker hem, att jag är färdig med att vara au pair, att vilja boka ett hemresedatum så är det nu gjort. Och ja, det känns grymt bra! Men också lite sorgligt på ett sätt jag inte förväntat mig. Så surrealistiskt på något vis. Åkte jag verkligen till London, har jag bott här i ett halvår? Ska jag nu bara lämna det som varit mitt hem i 6 månader? För bara några månader sedan bodde jag i Sverige och hade mitt liv där. Min vardag. Mina rutiner. Sen flyttade jag, utan att riktigt förstå det, till London och var tvungen att skaffa mig ett nytt liv. Nya rutiner. Ny vardag. Nya vänner. Något jag ändå känner att jag lyckats mycket bra med.

Å ena sidan känner jag, har jag verkligen flyttat och bott i London? Å andra sidan känner jag, hur ska det bli att komma hem? Lämna familjen jag bott med och huset jag bott i? Skiljas från alla nya (och nygamla) människor jag lärt känna här?

Konstigt kommer det bli. Jag längtar jättemycket tre veckor fram i tiden samtidigt som jag också inte alls vill lämna denna fantastiska stad med sina härliga människor.