Rummet är städat, bilderna inskickade till framkallning och diverse högar är sorterade. Det är 1,5 timmar tills pojkarna ska hämtas. Jag känner mig oerhört inspirerad att göra något, någonting kreativt. Har ingen som helst inspiration till vad. Ibland känner jag mig lite som i något slags mellanfack här i London. Många saker är såå mycket lättare att göra och ta tag i hemma i Sverige. I mitt vanliga sverigeliv är jobb en sak, fritid en annan, vänner en tredje och så vidare. Här flyter allt ofta samman. Jag bor på jobbet. Har jag inte lust att ta mig någonstans är det också på jobbet jag spenderar mina dagar. Som idag. Många av mina vänner är au pairer till mina värdbarns kompisar. Jag umgås med om bland annat genom att gå på hundpromenader vilket ju faktiskt också är en del av jobbet. Det är inte det att jag klagar, jag gillar det! Gillar att få betalt för att ta hundarna till Hampstead Heath med mina vänner, gillar att hänga i parken efter skolan med både vänner och barn. Dock är det ändå rätt frustrerande. Som om jag går och väntar på något. Kanske väntar på att arbetsdagen ska ta slut. Längtar efter att få känna mig sådär riktigt ledig som man bara känner sig efter en lång arbetsvecka då man kommer hem till sin egen familj, dricker en kopp kaffe med mamma och vet att man har en hel helg framför sig utan några måsten. Jag har mycket ledigt här. Tre hela aga varje vecka. Dessutom är jag ledig flera timmar under dagarna i veckorna. Trots det infinner sig inte någonsin den där totalt avslappnade känslan. Jag saknar den.